Idag när jag var ute och gick med Molle bestämde jag mig för att gå ner till ån för att se om jag kunde hitta några kantareller som brukar växa på ett ställe. Det har ju varit kräftfske ett tag nu och det brukar ofta vara tomt på kantareller efter kräftfiskarnas framfart. Ganska snart hittade jag ett av ställena där det brukar finnas, det var gott om kantareller men de var inte så stora. Jag plockade dem iaf för man vet inte hur länge de får stå kvar annars på ett sådant ställe där det helt plötsligt kan dyka upp en massa fiskare. Hade som tur var en oanvänd hundbajspåse i fickan så den fick agera svampkorg. Hade ju inte tänkt att jag skulle leta efter svamp när jag gick ut med hunden. När jag sedan kom hem tänkte jag att det kanske hade kommit lite fler kantareller hemma i trädgården, i vår lilla skogsdunge. Och det hade det. Hur mycket som helst. Plockade bara de allra största och ändå blev påsen precis smockfull. Skönt att veta att det finns lika mycket till att hämta om någon dag och att det inte är någon risk att någon annan kommer och tar dem!
Rensade några stycken och fyllde stekpannan. Stekte dem utan smör till att börja med så att vätskan försvann, för vätska var det gott om i dessa gula läckerheter. När vätskan var borta fick de sällskap av en rejäl klick smör, några nypor flingsalt och några drag på svartpepparkvarnen. Sedan fick de steka tills de var lite lätt knapriga i kanterna, jag hatar sladdrig svamp! Plockade därefter upp godingarna, provsmakade en, log för mig själv och stekte sedan två skivor Pågens Jättefranska i lite smör.
På med kantarellerna på de nystekta mackorna, snabb fotografering och sedan satte jag mig och bara njöt. Varje tugga var ren njutning. När mackorna var slut, vilket skedde alldeles för snabbt i mitt tycke, hade jag lätt kunnat äta två till. Dämpade mig dock något men tror nog att det blir en njutningsrepris i morgon kväll.
Ann – som känner sig rik med allt guld i trädgården!
