Min stora fina tjej!!!

    ♥ Sofia ♥
  2009-06-11

sofia

Nu är hon på festen och förhoppningsvis har hon kanonkul.

När jag kom hem från jobbet i eftermiddags så var det dags för piffning. Håret fönades och lades upp på värmespolar och under tiden de satt i håret så sminkade jag henne. Klänningen kom på plats och håret släpptes ut ur spolarna. Uppsättningen fixades och hela härligheten fick en omgång med hårspray.

Sofia blev helnöjd med allt; klänningen, håret, sminkningen… det blev mycket bättre än hon trott. Om jag blev nöjd? Jomenvisst!!

baksidan

Solen sken en del när hon var klar och det blev lite fotografering utomhus.

helbild

När vi sedan skulle åka iväg till Svenljunga började det regna och det fortsatte och fortsatte och det regnar fortfarande och ska så göra det närmaste dygnet enligt prognoserna.

regn

Det fuktiga vädret var väl inte det allra bästa för de tjusiga lockarna och det hade nog inte skadat med lite till hårspray. Jag som ändå tyckte att jag tog i ganska rejält.

Det var inte något organiserat på torget utan alla gick mest omkring och letade efter någon de kände eller någon från klassen. De hade liksom inte bestämt att de skulle träffas någonstans utan traskade mest omkring med sin paraplyer. Till sist lyckades Sofias klass och parallellklassen hitta varandra och jag tror att alla lyckades komma med på fotot.

klasserna

Jag ska snart lägga mig och sova trots att klockan bara är strax efter nio för klockan ett i natt ska jag hämta hem en förhoppningsvis glad men trött tjej och hennes bästa kompis.

kompisar

Tack min älskade dotter för att du är du!

Kram Mamma

Tänk vad tiden går…

Den 25 februari 2003 föddes en liten kille. Klockan 19:30 såg han dagens ljus på Borås lasarett.

Det tog ett tag innan vi kom på vad han skulle heta, i flera veckor kallades han för Lilleman och det är det han har blivit nu vår Jonathan, en liten man. Så stor och klok, med ord och tankegångar som dagligen gör oss fyllda av både skratt och förvåning.

Grattis på 6-årsdagen vår älskade unge!

Ann

Snart blir vi invaderade

Om 10 minuter börjar Jonathans kalas. Ballongerna är uppblåsta, serpentinerna är upphängda, godispåsarna packade, pizzadegen står och jäser, fyllningen är förberedd, bordet är dukat, drickan står på kylning, sonen är införstådd med hur man ska uppträda och alla bara väntar på att klockan ska bli ett.

Kram Ann

Är helt fast!!!

Jag hinner inte blogga, jag hinner inte sova, jag hinner knappt laga mat… jag vill bara släktforska hela tiden!!

Hade glömt av hur roligt, intressant och frustrerande det är att släktforska. Har fått tillgång till filmade kyrkböcker och jag letar i husförhörslängder, födelse- och dödböcker, kikar bland lysningar och vigslar, in- och utflyttningslängder. Emellanåt svär jag åt präster som skrivit så otydligt precis där jag ska läsa, andra gånger fylls jag av beundran över en underbart vacker handstil. Jag ler åt små ord och beskrivningar och förtvivlas av att läsa om de två små pojkarna på 11 och 14 år som gick ner i en torvmosse och drunknade nån gång i början av 1800-talet. Det är som en drog, jag kan inte sluta. Hittar ett spår och följer det, hittar en hel familj med årtal och stället de bodde på, letar i en annan bok och hittar ännu mer och det går bara inte att sluta.

Återkommer när ivern har svalnat något.

Kram Ann

Gråter lite…

Jag har bara skrivit glada och mysiga inlägg hittills vad jag kan komma ihåg men nu blir det ett litet deppigt sådant.

Dottern kom in hit för en timma sedan ungefär, nyduchad med håret i turban, och bad mig skriva på hennes ansökan till gymnasiet. När det var klart hade hon en sak att berätta och det var att hon vill flytta till sin pappa när hon börjar i gymnasiet till hösten. Han bor i stan där skolan ligger. Blev alldeles kall och tom och tårarna började rinna (det gör de nu också). Hon grät också och så kramades vi, hårt och länge. Det är klart att hon kommer hem på helger och när hon så vill men det kommer ändå att bli så tomt utan henne här hemma. Så trist att inte kunna följa hennes skolgång på samma sätt som man har kunnat göra nu. Inte kunna mysa i soffan och titta på en serie tillsammans och sitta och snyfta i kapp till Cityakuten. Jaja, det är väl bara att inse att ens barn blivit äldre och vuxit upp och har rätt att fatta egna beslut, men tomt kommer det att bli… Jag får väl trösta mig med att det bara är tre mil bort och att vi kommer att träffas på helgerna iaf. Det finns ju sådana som har det bra mycket värre och knappt får träffa sina barn alls.

Torkar tårarna…
Kram Ann

Som Bambi på hal is

Idag har jag och Jonathan varit och åkt skridskor på en fotbollsplan som har blivit spolad. Känns mycket tryggare än att åka på en sjö. Det var Jonathans första gång på is och som tur var hade vi ett par skridskor hemma som passade, lite för stora kanske men det funkade med tjocka sockar i. För egen del var det första gången på väldigt länge, tror säkert det är 20 år sedan jag åkte sist. Jag har fortfarande kvar mina skridskor som jag fick för typ 25 år sdan och de funkade fortfarande bra. Det gjorde mitt skridskosinne också så när jag väl hade vant mig vid isen och vågade släppa min första osäkerhet så satt både salchowen och lutzen som en smäck, för att inte tala om piruetterna… Nääääääää!!!! Skojar ju bara. Jag tog mig iaf framåt i väldigt bra fart och klarade av att vända och åka baklänges i farten, precis som förr i tiden. Och precis som tidigare så klarar jag fortfarande inte av att stanna sådär snyggt på sidan så att isen sprutar.

Hur gick det då för lille Bambi kan man undra, jo han höll hårt i sin mamma och tyckte det var halt! Jooo men tjena! Det är liksom det på en is, både med och utan skridskor. Efter att ha åkt, läs hasat, i en halvtimma hängandes i mina händer så vågade han släppa taget några gånger, och drattade såklart på ändan ett antal gånger. När vi sedan tänkte åka hem, jag tyckte det var bättre att ta det lite lugnt första gången och komma tillbaka och öva mer i morgon, så föreslog jag att han skulle testa lite själv medan jag tog på mig skorna. Sagt och gjort, killen gav sig iväg ut på isen och det funkade ju! Strax drog han iväg över isen och det blev väl en fem sex landningar men han var uppe kvickt som ögat direkt och fortsatte. Det blev en åkning över hela planen och tillbaka innan han kände sig nöjd. Gissa om mammahjärtat svämmade över av stolthet!


Annars har det varit ganska lugnt idag, Jonathans förskolekompis Hilda var här några timmar på eftermiddagen och man kan riktigt se på denna bild hur mycket bus det finns hos de där två rackarna. Men man ser också hur mycket mys och gos det finns, det har pussats en hel del idag kan jag berätta.. =)

I morgon är det söndag och sedan är det måndag och då ska jag jobba några timmar efter all denna ledighet, kommer nog att kännas lite konstigt att komma till jobbet igen.

Önskar er en fortsatt trevlig lördagskväll!
Kram Ann

Årets sista luciatåg

Idag var det dags för årets sista luciatåg. Jonathans förskola lussade för föräldrar och syskon och bjöd på fika. Detta var inte bara årets sista luciatåg utan även det sötaste. Och vår pepparkaksgubbe var såklart sötast av alla. Han fick en fin kommentar från en av luciorna: ”Jag kan äta upp dig!” Han hade inget svar på det… =)

Önskar er en fin onsdag!
Kram Ann