Reportage om mig i tidningen

För ungefär en månad sedan hade jag besök av en reporter från STT, en gratistidning som ges ut i Svenljunga, Tranemo och Ulricehamn, till totalt 25 050 hushåll. Idag var reportaget med i tidningen och jag blev väldigt nöjd, både med bilder och text. En stor bild på mig på framsidan, en bild som dessutom blev väldigt bra, kan man bli annat än nöjd?

Tidningen finns att läsa på nätet, du hittar den här. Artikeln är på sidan 7.

Kram Ann

Reporterbesök

Idag hade jag besök av reportern Charlie Cramer från STT, en tidning som ges ut i Svenljunga, Tranemo och Ulricehamn. Tidigare hette tidningen Svenljunga och Tranemo Tidning därav förkortningen men numera ges den även ut i Ulricehamn. Charlie kommer från Hillared där jag bor och berättade att hon hade följt min blogg ett tag när hon ringde mig förra fredagen för att boka in en passande tid för en intervju. Reportaget var tänkt att handla om mitt bloggande och min medverkan i Sveriges Radio Sjuhärads program Förmiddag fast till slut blev det pratat om mycket mer.

Det var lite lustigt att ha en bloggläsare på besök. När jag ursäktade röran runt huset med att vi precis hade bytt möbler i vardagsrummet svarade Charlie: Ja, jag vet. Hon tyckte själv att det kändes lite skumt att träffa någon som det kändes som om man känner fast man bara har läst personens blogg. Vi fick iaf en väldigt trevlig pratstund som avbröts av reklaminslag från Jonathan som flikade in ett annsann.com här och var samt gjorde reklam för mina tårtor.

Jag bjöd såklart på kaffe och hembakat. Vad jag bjöd på är lite hemligt än så länge. Det är tänkt att det ska vara mitt första radiorecept när jag medverkar i radion den 27 augusti.

Fotograferande blev det såklart också, först lite fotning inomhus på det hembakade och mig sittandes vid datorn sedan blev det lite kort utomhus vid min morotsodling och bland kantareller och lingon i vår skogsdunge. Hoppas att bilderna blev bra!?

STT publiceras även på nätet och jag kommer naturligtvis att länka när repertaget publicerats.

Ann

Teaterafton med dramatiskt avslut

Fast egentligen har inte själva teatern något med avslutet av dagen att göra men håll med om att rubriken blev bra!

Idag bjöd Jonathans förskoleklass in till dockteaterföreställning på skolan. De hade skrivit hela pjäsen själva och de var kanonduktiga! Det märktes att de hade övat mycket för replikerna kom som ett rinnande vatten. Jonathan spelade nyckelpigan i föreställningen som hette ”Livet på bondgården”.

Efter samarbetsövning och tipspromenad hann jag med en snabb fika innan jag var tvungen att sätta mig i bilen och susa iväg till Landvetter för att hämta mor och faster som varit på Kanarieöarna i två veckor. Det var två pepparkakor som till slut kom ut från tullen och när vi steg utanför terminalen fick de verkligen känna på att de var hemma i kalla Sverige igen.

Vi styrde kosan mot Svenljunga och när vi nästan var hemma vid deras hus (nu kommer det dramatiska) blev vi stoppade av en äldre man på cykel. Först trodde vi att han bara hälsade men han ville prata med oss. Han berättade då att han hade sett och hört en kille som låg i skogen och skrek. Han hade gått fram till killen som knappt var kontaktbar och bestämt sig för att leta efter någon som kunde hjälpa till. Vi klev iaf ur bilen och följde med mannen ut i den lilla skogsdungen men inte hittade vi nån kille där. Mannen var säker på var han hade sett honom men det fanns inget spår av honom. Han tackade oss iaf för hjälpen och vi fortsatte vår resa.

När vi hade lämnat av faster och jag hade hjälpt mamma in med den tunga väskan åkte jag hemåt. Jag körde samma väg som vi kom och jag spanade lite in bland träden och helt plötsligt såg jag nån ligga på marken en bit in under träden. Det var dock inte på samma ställe som den äldre mannen hade visat. Jag fortsatte att krypköra framåt och kände hur min puls steg. Vad sjutton skulle jag göra? Att kliva ur bilen och gå dit var inte att tänka på så jag ringde polisen för att kolla om de hade nån bil i Svenljunga på kvällen.

Jag fick vänta i kö en stund och vände då bilen och körde tillbaka. Då låg han inte kvar där jag hade sett honom! Skitskumt. Fick till slut prata med nån på polisen som kopplade mig vidare till sambandscentralen. Fick beskriva var jag hade sett killen och det jag hade sett av honom. Den äldre mannen hade även berättat att killen var runt 20 år. När samtalet var slut körde jag hemåt igen och på vägen hem blev jag uppringd av polis som var på väg till platsen och som ville ha lite mer beskrivning av var jag hade sett honom. Jag beskrev så gott jag kunde och en halvtimma senare ringde samme polis som då var i närheten av platsen. Det var lite lättare att förklara när han väl var på plats. De hade dock inte sett till någon när de hade vandrat omkring och jag vet inte om de hittade någon tillslut.

Det ligger en skola med inackordering en liten bit ifrån och det kan ju hända att det var någon därifrån som blivit lite överförfriskad eller någon som tagit något annat än alkohol och därför uppträdde som han gjorde. Det tog en bra stund innan min puls gick ner iaf.

I morgon är det dags för matlagning med tjejerna på jobbet igen, temat för denna gång är ROSA. Återkommer såklart med bilder och recept!

Gonatt!
Ann

Nostalgisk eftermiddag

Igår började jag dagen tidigt med att färdigställa fyra tårtor. Fotade en massa också så snart kommer ett inlägg med byggbeskrivning på mina tårtor. Om ni redan nu vill se delarna i tårtan hittar ni det här. Fick inte till alla omgångar av fondanten helt som jag ville ha dem men jag blev nöjd ändå. Blev lite stressigt till slut bara, de skulle vara klara till tolv.

Sambons päron var här och fikade lite och vid kvart över två drog jag iväg till Svenljunga för att vara med på SUOs (Svenljunga Ungdomsorkesters) 40-årsfirande. Gamla medlemmar fick gärna ta med sitt sitt instrument och vara med och spela ett par låtar men jag har ju inget eget instrument så det fick vara. Däremot träffade jag en massa underbara människor som jag inte har träffat på säkert 20 år. Bland annat ”min lilla Anna”, hon var som en lillasyster och en underbar kompis, jag lärde henne allt jag kunde och hon har växt upp till en vettig människa men är inte längre lilla Anna. Det första jag reagerade på var att hon blivit så lång men det blir man ju på 20 år, allra helst om man bara är runt 17 år när man senast träffades. Hon bor numera i Halmstad och det otroliga var att hon hade varit på mitt jobb i ett arbetsrelaterat ärende för ungefär två månader sedan. Fasen att jag missade henne! Men nu har vi träffats igen och bytt nummer, mail och bloggadresser. Hoppas att det kan bli någon fika framöver när hon kommer norröver igen.

Det är svårt att förklara det där med att träffa människor som man har haft så mycket roligt tillsammans med. Jag har för mig att jag var med och spelade i orkestern fram tills jag blev 18-19 eller nåt, nu stod det ett annat år på informationen de hade om alla tidigare medlemmar i orkestern, över 500 st(!). Hur som helst så var det kanonroliga år och man har så många minnen som man delar med de andra medlemmarna. Minnen från resor och spelningar och träningsläger dessutom umgicks vi även sedan jag slutat spela och det blev en och annan fest i min lägenhet. Nostalgi på hög nivå!

Det var härligt att höra orkestrarna spela också, jag fick ståpäls och en och annan tår letade sig fram i ögonvrån, något jag inte var ensam om.

Idag har jag storstädat här hemma. Storrengöring av badrummet inklusive duschkabinen, dammsugning, dammtorkning och moppande av golv så nu doftar det rent och fräscht i vårt hem. Ska strax ge mig på en envis tvätthög med sängkläder och handdukar samt byta till rena sängkläder i våra sängar.

Önskar er alla en underbar ny vecka!
Kram Ann

Utställningsdebuten är avklarad

I morse packades ryggsäcken för en heldag på hundutställning. Kaffe kokades, mackor breddes, hundmat lades i lämplig burk, hundgodis (dvs Mamma Scans köttbullar) lades i en annan lämplig burk och vatten fylldes på i vattenflaskan. Nummerlapp och vaccinationsintyg packades ner samt koppel, leksak, handduk och bajspåsar. Det är inte lätt när man ska åka på sin första hundutställning och inte har en aning om vad man behöver. Kattutställningar har jag ju varit på en himla massa gånger både som utställare och arrangör så där vet jag verkligen vad som behövs men nu hade jag ingen aning.

Vid halv tio hade jag lämnat av Jonathan hos mormor och kunde åka till utställningen med Molle, vilken tur att jag kom ihåg att ta med honom! Efter incheckning och köp av utställningskatalog satte vi oss vid ringen där vår bedömning skulle ske. Efter lite koll i katalogen och beräkning av tid kom jag fram till att vi säkert skulle behöva vänta i över två timmar innan det var vår tur. Det var hundar överallt och det blev ganska stressande för Molle. Till slut valde jag att sätta honom i hans bur i bilen. Jag gick tillbaka in i hallen och satte mig för att kolla på bedömningarna och fika lite. Molle sov i bilen i 1,5 timma och sedan fick han komma ut och kika runt lite igen. Mina första beräkningar angående när han skulle upp för bedömning visade sig vara helt felaktiga och vi väntade till halv två innan det var vår tur. Då hade mormor, Jonathan och min faster hunnit komma dit också för att titta.

Satt vid ringen precis innan Molle skulle upp och helt plötsligt blev det vår tur. Hunden innan oss dök inte upp så det blev lite panikartat. Av med jackan och fram med en köttbulle. Molle såg burken med köttbullar och kastade sig ner med nosen i den så jag fick nästan släpa in honom i ringen. Det första domaren gjorde var att känna på hans kulor. Ooops, bara en testikel på plats. Domaren kunde känna den andra men den satt långt uppe. Han trodde att den kanske skulle flytta sig och lägga sig på plats men han var ju ingen veterinär som han själv sa. Iaf fick vi springa några varv runt i ringen och Molle sprang på så fint. Sedan skrevs kritiken och vi fick stå uppställda så gott det gick under tiden.

Molle fick en bra bedömning men gick tyvärr inte vidare pga av att båda testiklarna inte fanns på plats. Efter en heldag på utställning var det bara att packa ihop och åka hem. Har inte ens tänkt på att kolla kulorna på honom, inte mer än att jag sa till sambon för någon dag sedan att jag tyckte att hans pung såg liten ut. Hundens alltså, inte sambons.. ;o)

Vi får väl kontakta en veterinär och höra vad utlåtandet blir. Jag skulle gärna ställa ut honom någon mer gång, på en officiell utställning, denna var ju bara inofficiell.

Trötta och nöjda kom vi till slut hem och jag kunde konstatera att oavsett hur det gick på utställningen så är det ändå samma hund som jag åkte dit med, nämligen världens vackraste hund!

Kram Ann

Besvikelse och total lycka

I förmiddags åkte sambon iväg för att skjuta älg- och björnprov, han ska nämligen åka och jaga i Jämtland i början av September. Älg är det tänkt att han ska skjuta men det finns ju en hel del björn i de där trakterna också, brrr!!! Jag fick i uppdrag att fundera ut något vi kunde hitta på när han kom hem igen. Så jag sopade uteplatsen och funderade, tvättade nedkissade badlakan (hundens) och funderade, spelade på hästar och funderade. Till slut kom jag på vad vi skulle göra!

Vid halv ett ringde sambon och sa att han var på väg hem, jag förberedde för lite kaffe till klockan ett och vid tio över ett satte vi oss i trädgården. Jag hade tänkt att vi under tiden vi drack vårt kaffe skulle få njuta av en massa Harley Davidsons som skulle mullra förbi vårt hus. Klockan ett skulle nämligen en kortege med HDs avgå från Svenljunga och de skulle åka förbi oss för att samlas vid Hofsnäs. Denna helg är det en stor träff i Svenljunga för HD-åkare och ungefär 3000 personer skulle vara där. Arrangörerna räknade med ca. 2000 motorcyklar.

Vid tjugo över ett hörde vi ett muller som närmade sig. Jag sprang ner mot vägen med kameran i högsta hugg, knäppte ett par bilder, gick tillbaka till uteplatsen och satte mig med mitt kaffe för att i lugn och ro se alla bågar som gled förbi.

hd
Första motorcykeln som mullrar förbi, det var nog den med längst framgaffel också…

Mullrandet fortsatte ett tag och efter uppskattningsvis 300 motorcyklar kom en polisbil och en kommunbil. Jaha, tänkte vi, de kör i flera omgångar. Det är ju lite rondeller och korsningar som ska passeras och andra trafikanter kanske också vill köra på vägarna. Men det kom inga fler, bara några enstaka ströåkare. Vilken besvikelse! Vi trodde att det skulle ta minst en halvtimma och så var det över på knappt 10 minuter.

Nu var ju inte detta den enda saken jag hade tänkt ut att vi skulle göra. Detta skulle bara vara en bonus. Den viktiga grejen var att vi skulle koka lite kaffe, blanda lite saft och packa en picknikkorg. Sedan skulle vi åka till Borås, fixa några grejer där, köpa med oss fika och åka och hämta sambons föräldrar och åka ut till Kröklings hage och fika. Svärföräldrarna tog egen bil och vi begav oss av mot Kröklings hage, ett naturreservat som ligger en bit utanför Borås. Vi trodde att vi visste var det låg men vi hittade inte riktigt så efter att ha irrat omkring i vår egna lilla kortege en halvtimma åkte vi istället till en badplats i Fristad där vi packade upp vår korg och fikade och hade det skönt. Jonathan hade ”badarkläder” på sig och jag hade handduk med mig så det blev såklart lite bad för honom.

Besvikelsen från tidigare på dagen med den långa motorcykelkortegen som kom av sig hade bytts till total lycka med nära och kära i värme och sol.

Hoppas att ni har haft en underbar dag!

Kram Ann

Min stora fina tjej!!!

    ♥ Sofia ♥
  2009-06-11

sofia

Nu är hon på festen och förhoppningsvis har hon kanonkul.

När jag kom hem från jobbet i eftermiddags så var det dags för piffning. Håret fönades och lades upp på värmespolar och under tiden de satt i håret så sminkade jag henne. Klänningen kom på plats och håret släpptes ut ur spolarna. Uppsättningen fixades och hela härligheten fick en omgång med hårspray.

Sofia blev helnöjd med allt; klänningen, håret, sminkningen… det blev mycket bättre än hon trott. Om jag blev nöjd? Jomenvisst!!

baksidan

Solen sken en del när hon var klar och det blev lite fotografering utomhus.

helbild

När vi sedan skulle åka iväg till Svenljunga började det regna och det fortsatte och fortsatte och det regnar fortfarande och ska så göra det närmaste dygnet enligt prognoserna.

regn

Det fuktiga vädret var väl inte det allra bästa för de tjusiga lockarna och det hade nog inte skadat med lite till hårspray. Jag som ändå tyckte att jag tog i ganska rejält.

Det var inte något organiserat på torget utan alla gick mest omkring och letade efter någon de kände eller någon från klassen. De hade liksom inte bestämt att de skulle träffas någonstans utan traskade mest omkring med sin paraplyer. Till sist lyckades Sofias klass och parallellklassen hitta varandra och jag tror att alla lyckades komma med på fotot.

klasserna

Jag ska snart lägga mig och sova trots att klockan bara är strax efter nio för klockan ett i natt ska jag hämta hem en förhoppningsvis glad men trött tjej och hennes bästa kompis.

kompisar

Tack min älskade dotter för att du är du!

Kram Mamma